GETÄRT (GETRUTA) Galega orientalis
Beskrivning Flerårig baljväxt med mycket god övervintringsförmåga. Buskigt växtsätt
Såtid Maj-juni
Sådjup Ca 2 cm Radavstånd ca 13 cm
Utsädesmängd I renbestånd 30-40 kg/ha
I blandning 20-30 kg getärt + 8 kg timotej/ha
Rotsystem Mycket kraftigt
Känslighet för kyla/frost Tål låg temperatur
Jord Trivs även på magra marker
Samodling Odlas bäst ihop med timotej. Ej så goda resulta vid samodling med korn.
I denna artikel beskrivs getrutan (Galega officinalis). Då det på lång tid ej har uppkommit en aktuell sammanställning av Getrutan, görs nu en mer aktuell sådan, speciellt med avseende på nyligen bekräftade farmakologiska verkningsmekanismer. Namnet, utseende, förekomst, historisk användning beskrivs. Även själva drogen, dess insamling och beredning, dess kemi, dess kända farmakologiska verkningsmekanismer gås igenom. Slutligen tas även den kliniska erfarenheten, växtens toxikologi samt dagens medicinska användning upp.
Namn
Växten med namnet Galega officinalis L. kallas i Sverige för getruta. Namnet getruta kommer troligtvis från den gamla italienska benämningen Ruta capraria (ruta – ruta, capra – get), som ungefär kan tolkas till ”för getter angenämt foder” (Dörfler och Roselt, 1963).
Släktnamnet Galega kommer från det grekiska ordet gala, som betyder mjölk, och agere som betyder ”att framkalla” (Stodola och Volák, 2000).
Moderorganismen
Getrutan tillhör familjen Leguminosae är rikligt grenad, nästan busklik flerårig ört med upprätta, kantiga och ihåliga stjälkar. Den blir mellan 40-100 cm hög. Bladen är imparipinata (oparflikiga) med elva till och med sjutton lansettlika småblad och stora pilformade stipler. Växten blommar i juli t.o.m. augusti då med vita eller ljusblå blommor som sitter i långa, upprätta och täta klasar i bladvecken. Foderbladen är klockformade med fyra tornlika tänder. Själva frukten är en rak, slät och rödbrun balja innehållandes flertalet frön (Stodola och Volák, 2000).
Geografi
Getrutan är en inhemsk i Medelhavsländerna, i Central- och Östeuropa samt västra Asien. Växten har dock spridits till skilda länder som medicinalväxt, och senare som prydnadsväxt (Stodola och Volák, 2000; Ennet och Reuter, 2004). Den har dessutom påträffats förvildad på kulturpåverkad mark i Syd- och Mellansverige (Hylander, 1971). Getrutan påträffas oftast i fuktiga ängar, vid vatten samt vid gravar (Dörfler och Roselt, 1963).
Historisk karakterisering och användning
Trots att getrutan förekommer vid medelhavet, nämndes den ej av de antika författarna, utan först runt 1300-talet blev den karaktäriserad som Galega av italienaren Petrus de Crescentiis. På 1600-talet odlades växten redan i tyska trädgårdar som djurfoder och läkeväxt (Ennet och Reuter, 2004).
Under medeltiden användes växten vid behandling av diabetes. Då getrutan är en galaktogog användes den även för att öka mjölksekretionen både hos människor djur. Förr användes den även vid bekämpning av pest, behandling av feber och som bot mot maskar (Stodola och Volák, 2000).
2Drogen
För att framställa drogen, samlas de överjordiska delarna in under blomningen i juli tom. augusti. Dessa kan då bl. a. torkas och läggas i varmt vatten för att drickas som te. Det går även att göra extrakt av denna drog utan att torka den (Dörfler och Roselt, 1963).
Ytterligare ett sätt att inta drogen är att krossa fröna, lösa pulvret i vatten och dricka detta (Berger, 1954). Även kutana beredningar, i form av salvor förekommer (Stodola och Volák, 2000).
Drogen är luktlös, smakar bittert och färgar salivet ljusgrönt (Dörfler och Roselt, 1963).
Extraktion av galegin beskrevs för första gången av Tanret 1914. Här följer en modern, teoretisk tolkning av hans arbete.
Fröna extraheras med etanol i 60 grader. Därefter fälls proteiner med lämpligt reagens, exempelvis tungmetallsalter. Fällningen bör filtreras bort. En fastfasextraktion kan göras för att slutligen indunsta eluenten för att erhålla rent galegin (Tanret, 1914).
Kemi
Det hittills karakteriserade aktiva ämnet är galegin (N-(2,3-dihydroxy-3- metylbutyl)-acetamid), ett guanidinderivat, som bl. a. har fått flertalet farmakologiska effekter sig tillskrivna. Guanidinerna har sedan i sin tur lett till att biguaniderna utvecklades som peroral antidiabetika. Ett exempel på en biguanid som används idag är metformin (Bailey och Dale, 1989). Se figur 1 för strukturjämförelse mellan galegin, guanidin samt metformin.
Drogen innehåller även andra guanidinderivat, bitterämnen, garvämnen, saponiner, feta oljor, sackaros samt olika flavonoider, bl. a. kaemferol och querecetin (Champavier et al., 2000; Berger, 1954).
Figur 1. Struktur för galegin, guanidin samt metformin.Farmakologi och verkningsmekanismer
Galegin har visats ha viktminskande effekt hos möss. Viktminskningen beror då ej endast av minskat födointag, utan även av andra mekanismer. Vid doser på ca 90 mg/kg/dag minskade blodglukosnivåerna hos möss.
In vitro studier pekar på att galegin ökar upptaget av glukos i adipocyter och minskade samtidigt acetyl-CoA carboxylas aktiviteten i dessa. Acetyl-CoA carboxylas är ett enzym som hjälper till vid lipidbiosyntesen. Galegin aktiverar enzymet AMP aktiverad proteinkinas, som i levern inhiberar lipogenesen, glukosproduktionen samt stimulerar fettsyreoxidationen (Mooney et al., 2008).
Den viktminskande och blodsockersänkande effekten är intressant vid jämförelse med metformin, en biguanid vars indikation är typ 2 diabetes och som tas peroralt. Även likheten i de kemiska strukturerna kan förklara de liknande verkningsmekanismerna, se figur 1.
Även en antibakteriell effekt har påvisats hos både grampositiva och gramnegativa bakterier, vid användning av herba som torkats och extraherats med 95- respektive 60-procentig etanol. Kalla vattenextrakt hade ingen verkan på bakteriernas tillväxt. Det verkar alltså plausibelt att drogen kan ha används under medeltiden för att bekämpa pest och inflammationer (Pundarikakshudu et al., 2001).
Vattenextrakt av Galega officinalis hämmar aggregation av blodplättar in vitro och hos råttor in vivo (Atanasov, 1995a;Atansov och Spasov, 2000).
Biverkningar och läkemedelsinteraktioner
Får har blivit förgiftade efter att ha ätit getrutan. Djuren har då dött pga. hydrothorax, dvs. när vätska ansamlats i lungsäcken. Galegin misstänks ligga bakom skadan (Keeler et al., 1992).
Studier gjorda på råttor har påvisat förändringar av leverfunktion med avseende på minskad albuminkoncentration samt ökad koncentration av bilirubin i blodet (Rasekh et al., 2008).
Bland olika djurarter, men även inom djurarten, förekommer det olika känslighet för förgiftning med Galega officinalis (Keeler et al., 1988).
Synergieffekter har bekräftats om vattenextraktet tas tillsammans med aggregationshämmande medel som exempelvis acetylsalicylsyra och dipyridamol (Atanasov, 1995b).
Klinisk erfarenhet
Kliniska studier har visat att engångdoser på 0.025 g förbättrat patienters tillstånd genom exempelvis minskad utsöndring av glukos i urin. Inga allvarliga biverkningar rapporterades (Berger, 1954). Även de laktogena effekterna har påvisats (Heiss, 1968).Medicinsk användning idag
Galegin, samt andra substanser i Galega officinalis ingår idag ej i läkemedel. Växten odlas idag mest som prydnadsväxt. Dock, som redan nämnts, upptäcktes guanidinerna genom denna växt, och har vidareutvecklats till biguanider som exempelvis metformin, som idag används som peroralt antidiabetikum (Bailey och Dale, 1989).
Vid en snabb Google-sökning på Galega officinalis, syns genast en del hemsidor som säljer kapslar samt pulver av drogen.
