Squash

Kulturarv. Från 1931. Snabbväxande med hög
växtkraft. De mörkgröna frukterna mörknar efterhand
tillnästan svart. Hög kvalité med vitt, mört
fruktkött. Ranklängd 1-2 m.

Odling:
Förkultiveras inomhus i planteringsjord i april-maj.
Håll sådden vid ca 25 gr, efter groning ca 20 gr.
Utplanteras efter avhärdning när frostrisken är
över. Kan även sås direkt på friland när jorden
blivit uppvärmd till ca 15 gr. För varmt uteläge
eller drivbänk. Täck gärna med fiberduk. Skördas
efterhand 20-30 cm långa.

Plommon i sin prakt

Ja, precis!

Getruta, Galega Officinalis

GETÄRT (GETRUTA) Galega orientalis

Beskrivning Flerårig baljväxt med mycket god övervintringsförmåga. Buskigt växtsätt
Såtid Maj-juni
Sådjup Ca 2 cm Radavstånd ca 13 cm
Utsädesmängd I renbestånd 30-40 kg/ha
I blandning 20-30 kg getärt + 8 kg timotej/ha
Rotsystem Mycket kraftigt
Känslighet för kyla/frost Tål låg temperatur
Jord Trivs även på magra marker
Samodling Odlas bäst ihop med timotej. Ej så goda resulta vid samodling med korn.


I denna artikel beskrivs getrutan (Galega officinalis). Då det på lång tid ej har uppkommit en aktuell sammanställning av Getrutan, görs nu en mer aktuell sådan, speciellt med avseende på nyligen bekräftade farmakologiska verkningsmekanismer. Namnet, utseende, förekomst, historisk användning beskrivs. Även själva drogen, dess insamling och beredning, dess kemi, dess kända farmakologiska verkningsmekanismer gås igenom. Slutligen tas även den kliniska erfarenheten, växtens toxikologi samt dagens medicinska användning upp.


Namn
Växten med namnet Galega officinalis L. kallas i Sverige för getruta. Namnet getruta kommer troligtvis från den gamla italienska benämningen Ruta capraria (ruta – ruta, capra – get), som ungefär kan tolkas till ”för getter angenämt foder” (Dörfler och Roselt, 1963).
Släktnamnet Galega kommer från det grekiska ordet gala, som betyder mjölk, och agere som betyder ”att framkalla” (Stodola och Volák, 2000).

Moderorganismen
Getrutan tillhör familjen Leguminosae är rikligt grenad, nästan busklik flerårig ört med upprätta, kantiga och ihåliga stjälkar. Den blir mellan 40-100 cm hög. Bladen är imparipinata (oparflikiga) med elva till och med sjutton lansettlika småblad och stora pilformade stipler. Växten blommar i juli t.o.m. augusti då med vita eller ljusblå blommor som sitter i långa, upprätta och täta klasar i bladvecken. Foderbladen är klockformade med fyra tornlika tänder. Själva frukten är en rak, slät och rödbrun balja innehållandes flertalet frön (Stodola och Volák, 2000).

Geografi
Getrutan är en inhemsk i Medelhavsländerna, i Central- och Östeuropa samt västra Asien. Växten har dock spridits till skilda länder som medicinalväxt, och senare som prydnadsväxt (Stodola och Volák, 2000; Ennet och Reuter, 2004). Den har dessutom påträffats förvildad på kulturpåverkad mark i Syd- och Mellansverige (Hylander, 1971). Getrutan påträffas oftast i fuktiga ängar, vid vatten samt vid gravar (Dörfler och Roselt, 1963).

Historisk karakterisering och användning
Trots att getrutan förekommer vid medelhavet, nämndes den ej av de antika författarna, utan först runt 1300-talet blev den karaktäriserad som Galega av italienaren Petrus de Crescentiis. På 1600-talet odlades växten redan i tyska trädgårdar som djurfoder och läkeväxt (Ennet och Reuter, 2004).
Under medeltiden användes växten vid behandling av diabetes. Då getrutan är en galaktogog användes den även för att öka mjölksekretionen både hos människor djur. Förr användes den även vid bekämpning av pest, behandling av feber och som bot mot maskar (Stodola och Volák, 2000).

2Drogen
För att framställa drogen, samlas de överjordiska delarna in under blomningen i juli tom. augusti. Dessa kan då bl. a. torkas och läggas i varmt vatten för att drickas som te. Det går även att göra extrakt av denna drog utan att torka den (Dörfler och Roselt, 1963).
Ytterligare ett sätt att inta drogen är att krossa fröna, lösa pulvret i vatten och dricka detta (Berger, 1954). Även kutana beredningar, i form av salvor förekommer (Stodola och Volák, 2000).
Drogen är luktlös, smakar bittert och färgar salivet ljusgrönt (Dörfler och Roselt, 1963).
Extraktion av galegin beskrevs för första gången av Tanret 1914. Här följer en modern, teoretisk tolkning av hans arbete.
Fröna extraheras med etanol i 60 grader. Därefter fälls proteiner med lämpligt reagens, exempelvis tungmetallsalter. Fällningen bör filtreras bort. En fastfasextraktion kan göras för att slutligen indunsta eluenten för att erhålla rent galegin (Tanret, 1914).

Kemi
Det hittills karakteriserade aktiva ämnet är galegin (N-(2,3-dihydroxy-3- metylbutyl)-acetamid), ett guanidinderivat, som bl. a. har fått flertalet farmakologiska effekter sig tillskrivna. Guanidinerna har sedan i sin tur lett till att biguaniderna utvecklades som peroral antidiabetika. Ett exempel på en biguanid som används idag är metformin (Bailey och Dale, 1989). Se figur 1 för strukturjämförelse mellan galegin, guanidin samt metformin.
Drogen innehåller även andra guanidinderivat, bitterämnen, garvämnen, saponiner, feta oljor, sackaros samt olika flavonoider, bl. a. kaemferol och querecetin (Champavier et al., 2000; Berger, 1954).
Figur 1. Struktur för galegin, guanidin samt metformin.Farmakologi och verkningsmekanismer
Galegin har visats ha viktminskande effekt hos möss. Viktminskningen beror då ej endast av minskat födointag, utan även av andra mekanismer. Vid doser på ca 90 mg/kg/dag minskade blodglukosnivåerna hos möss.
In vitro studier pekar på att galegin ökar upptaget av glukos i adipocyter och minskade samtidigt acetyl-CoA carboxylas aktiviteten i dessa. Acetyl-CoA carboxylas är ett enzym som hjälper till vid lipidbiosyntesen. Galegin aktiverar enzymet AMP aktiverad proteinkinas, som i levern inhiberar lipogenesen, glukosproduktionen samt stimulerar fettsyreoxidationen (Mooney et al., 2008).
Den viktminskande och blodsockersänkande effekten är intressant vid jämförelse med metformin, en biguanid vars indikation är typ 2 diabetes och som tas peroralt. Även likheten i de kemiska strukturerna kan förklara de liknande verkningsmekanismerna, se figur 1.
Även en antibakteriell effekt har påvisats hos både grampositiva och gramnegativa bakterier, vid användning av herba som torkats och extraherats med 95- respektive 60-procentig etanol. Kalla vattenextrakt hade ingen verkan på bakteriernas tillväxt. Det verkar alltså plausibelt att drogen kan ha används under medeltiden för att bekämpa pest och inflammationer (Pundarikakshudu et al., 2001).
Vattenextrakt av Galega officinalis hämmar aggregation av blodplättar in vitro och hos råttor in vivo (Atanasov, 1995a;Atansov och Spasov, 2000).

Biverkningar och läkemedelsinteraktioner
Får har blivit förgiftade efter att ha ätit getrutan. Djuren har då dött pga. hydrothorax, dvs. när vätska ansamlats i lungsäcken. Galegin misstänks ligga bakom skadan (Keeler et al., 1992).
Studier gjorda på råttor har påvisat förändringar av leverfunktion med avseende på minskad albuminkoncentration samt ökad koncentration av bilirubin i blodet (Rasekh et al., 2008).
Bland olika djurarter, men även inom djurarten, förekommer det olika känslighet för förgiftning med Galega officinalis (Keeler et al., 1988).
Synergieffekter har bekräftats om vattenextraktet tas tillsammans med aggregationshämmande medel som exempelvis acetylsalicylsyra och dipyridamol (Atanasov, 1995b).

Klinisk erfarenhet
Kliniska studier har visat att engångdoser på 0.025 g förbättrat patienters tillstånd genom exempelvis minskad utsöndring av glukos i urin. Inga allvarliga biverkningar rapporterades (Berger, 1954). Även de laktogena effekterna har påvisats (Heiss, 1968).Medicinsk användning idag
Galegin, samt andra substanser i Galega officinalis ingår idag ej i läkemedel. Växten odlas idag mest som prydnadsväxt. Dock, som redan nämnts, upptäcktes guanidinerna genom denna växt, och har vidareutvecklats till biguanider som exempelvis metformin, som idag används som peroralt antidiabetikum (Bailey och Dale, 1989).

Vid en snabb Google-sökning på Galega officinalis, syns genast en del hemsidor som säljer kapslar samt pulver av drogen.

Valeriana, läkevänderot.

Valeriana växer i väl gödslad jord, ta jord där nässlor trivs, eller blanda själv. Ler eller sand tycks inte spela så stor roll.
Jag tror det går att odla innomhus i en mycket stor kruka.

Ta rätt lampor med den färgtemperatur som lämpar sig för "solersättning".

Valeriana tillhör inte de farligaste drogerna, men ta det lite allvarliagare än kaffe eller te, man KAN bli beroende.

Samodling effektiv

Bild från magasin.

Det finns massor av gammal och ny kunskap om hur man samodlar växter som hjälper varandra mot skadedjur och torka etc.

Samodling
Nuförtiden pratas det mycket om biologisk mångfald, men det glöms allt för lätt bort i trädgårdsodlingen och speciellt i jordbruket. I professionell odling ser man stora fält med samma växter. Här finns inte någon större biologisk mångfald.

I den riktiga naturen ser man däremot på en kvadratmeter många olika växtarter om naturen får spela fritt, det vill säga utan att människan ingriper. Finns det vilda djur som regelbundet betar där, då ökar antalet arter ännu mer. Men så snart människan ingriper försvinner arter, utom när det görs på ett naturligt sätt, till exempel genom hävd och lieslåtter.

I den moderna odlingen ser allt prydligt ut, inget ogräs och fina raka rader, kanske lite blandat ändå genom att man har en bädd med morötter bredvid en bädd med sallat. Men annars är det ganska artfattigt i trädgården, likaså på åkern, men där är det än mera monokultur.

Monokultur skapar obalans, där det finns biologisk mångfald är naturen i bäst balans. Ingenting i naturen gäller till hundra procent.

Att en åker eller odlingsplätt är ur balans på grund av människans ingripande kan man se på att där finns mycket av ett ogräs, kanske för mycket. Ogräs ska man egentligen inte kalla dessa växter, man kan hellre säga indikator växt, ibland är de till och med naturens läkande växter.

Tistel och rölleka
Tisteln visar på en sådan obalans. Tisteln växer där strukturen är urusel, kanske för att en plogsula eller något annat har pressat ihop jorden. Då kommer tisteln, tistelfröet gror och växer upp till en planta och dess rötter växer djupt och luckrar upp förhårdningen, och när tisteln sedan dör förmultnar rötterna. Plöjer man inte på nytt har strukturen blivit bättre. Man kallar tisteln för en samodlingsväxt eftersom den kan förbereda jorden för nästa års växter.

Blir det för många tistlar får man betrakta allt som en förberedelse för nästa års växter och vänta tills tisteln blommar som finast och då plocka bort alla blommor eller hela växten. Plockar man bort alla blommor dör tisteln och nästa år kommer det sällan några nya på samma ställe. När tisteln blommar är rotreserverna uttömda, eftersom all näring går till blomningen för att säkerställa tistelns fortlevnad.

Ett annat exempel där naturen själv läker tillfällig obalans är röllekan. Där röllekan växer kan man vara säker på att det råder brist på kalium. Naturen löser problemet genom att just där gror ett röllekafrö som kanske legat i många år och väntat på rätt tillfälle. Det gror när jordens kaliumhalt har sjunkit under en viss nivå; då stimuleras grobarheten hos fröet. Röllekan alstrar kalium ur andra element som finns tillgängliga genom biotransformation (prof. Louis Kervran) och ger då kalium till jorden när växten dör och förmultnar. Därför är det nyttigt att låta röllekan vara kvar där den står.

Detta är ett slags samodling, en växt hjälper andra växter. Samodling är en teknik att kombinera olika växter i ett särskilt syfte, till exempel mot insektsangrepp. Det är också många andra faktorer som påverkar växterna i samodlingen, såsom jordmån, näringstillstånd, klimat, vind och sol.

Syftet med samodling
Attrahera nyttiga insekter eller andra nyttiga djur.
Avskräcka skadliga insekter eller andra skadliga djur, genom t.ex. doft.
Vissa växter höjer aromen hos andra.
Vissa växter höjer smaken hos andra.
Vissa växter höjer avkastningen hos andra.
Vissa växter minskar avkastningen hos andra växter.
Vissa växter höjer produktionen av eteriska oljor hos andra växter.
Tillfoga näringsämnen som är nyttiga för andra växter.
Det är vackert att se en trädgård med blandade sorter och färger.
Skydda växter mot svamp och mögel.
För att minska behovet av handelsgödsel och bekämpningsmedel är det också intressant med samodling, exempelvis subklöver bland kål eller som insådd i spannmål.

Ekologiska odlare som tillämpar samodling måste noggrant planera säsongen. Vad ska man odla? Vilka samodlingspartners ska man välja för att nå en så naturlig och problemfri odling som möjligt?

Tänk på att det finns växter som inte ska odlas ihop eftersom de har en negativ verkan på varandra; lök och bönor till exempel trivs inte tillsammans. Däremot har gräslök och rosor positiv verkan på varandra. Gräslöken ger rosorna bättre doft och gör dem mindre känsliga för svartfläcksjuka.

Ogräs kan ha både positiv och negativ verkan. Därför bör man se till att inte ogräset tar överhand. Men man ska inte plocka rent. Ogräs kan alltså vara en samodlingsväxt.

Vad som är viktigt för att över huvud tagit lyckas med ekologisk odling och samodling är att ha en bra och mångårig växtföljd. Växtföljd är samodling på längre sikt.

Samodling sker inte bara mellan levande varelser ovanför jorden, utan också under jordens yta, nämligen samverkan mellan växternas hårrötter och mikrolivet i jorden. Kvävebindande växter som ärtor/bönor/klöver som tar upp luftens oorganiska kväve och omvandlar till organisk kväve via bakterien Rhizobium, är också en form av samodling.

För att få en så effektiv samodling som möjligt bör man se till att:

Anpassa jorden till den växt som ska växa där.
Välja växter till jorden man har.
Jorden har rätt näringstillstånd och rätt pH.
Jorden har en bra struktur, är vattensamlande (humusrik) men ändå genomsläpplig.
Mikrolivet har en bra kondition och rik mångfald.
Man odlar på ett naturligt sätt utan kemiska tillsatser, bekämpningsmedel och utan genbehandlade/GMO växter.
En fördel med samodling är att man hela odlingssäsongen kan ha jorden täckt med växter vilket är bra för mikrolivet, man får mindre ogräs att kämpa mot, eroderingen och urlakningen blir minimal. Genom samodling suger man inte ensidigt ut jorden vilket man gör i en monokultur.

Praktiska exempel på samodling
Tagetes hjälper växter mot nematoder genom att den producerar ett nematodgift.

Anis och koriander odlade tillsammans gör att de gror bättre båda två.

Höga solälskande växter ihop med lägre skuggälskande växter: Havre eller korn med insådd för att få fram vall. Havren/kornet fungerar som skyddsväxt.

Klöver i landet ger organiskt kväve och håller ogräset nere. Dessutom blir det mindre urlakning av näringsämnen. Det är också vanligt att blanda vitklöver i gräsfröet när man sår en ny gräsmatta. Efter en längre torrperiod har man ändå kvar en gräsmatta, då vitklövern gör att gräset klarar torkan.

Exempel på "samodling" av djur och växter: Lägg fiskavfall från insjöfisk i planteringshålet när man planterar tomater. Detta ger extra stora och fina tomater.

Exempel på "samodling" av saker och växter: Gräv ner några rostiga spikar intill rosenbusken. Man får då friska plantor utan insektsangrepp och utan mjöldagg.

Kål. Vitkål har fördel av att växa ihop med bland annat basilika, bondbönor, dragon, isop, anis, dill, timjan, selleri, indiankrasse, oregano, malört, salvia, rosmarin och renfana. Till nackdel för vitkål är jordgubbar, störbönor, vit senap, tagetes, vinruta och sallat. Kålens tillväxt befrämjas av dill, kamomill, mynta, salvia, malört, rosmarin och buskbönor. Kål skyddar selleri mot rost, bladselleri skyddar kål mot kålfjäril. Mellan kålraderna är det bra med subklöver och haricots verts mot löss, kålfluga och kålmask. Krusmynta och pepparmynta ökar smaken och vigören av kål, men odla myntan i krukor annars blir den lätt ett ogräs, också ur växtföljdens synpunkt. Lök höjer tillväxten och avkastningen hos brysselkål. Dill och mynta ger broccoli en bättre tillväxt. Bönor, selleri, lök och potatis ger blomkål en bättre smak och tillväxt.

Rosor trivs bra ihop med malva, temynta, citronmeliss, söt stenört (Alyssum), kejsarkrona, liljor, lök, strandkrassing (Lobularia), spenat, näva (Geranium), revsuga (Ajuga reptans), tagetes, renfana, valeriana, gurkört, buxbom, rölleka, kattmynta, häckfuchsia, scharlakans-fuchsia, mattram och jungfru i det gröna. Lök tillsammans med rosor ger en starkare färg och en intensivare doft. Vitlök höjer rosens arom, oljehalt, doft. Tillsammans med gräslök motverkas svartfläcksjuka. Lavendel, salvia, timjan och isop är bra mot bladlöss på rosor.

Spannmål. Blåklint och råglosta höjer rågens avkastning. Vete har fördel av bondbönor, ärtor, spenat, klöver och sojabönor. Spannmålens tillväxt stimuleras av groblad, svartkämpar, rödklöver, lucern, esparsett, rödplister, blåklint och små mängder kamomill. Vete stimuleras av kamomill, åkerklätt och vitsenap. En bra blandning i veteutsädet är 1 gram kamomill, 1 gram åkerklätt och 1 gram vitsenap i 100 kilo utsäde. Odla inte råg nära vete då blir vetets tillväxt sämre. Vallmo är speciellt dåligt för korn.

Fruktodling. Vissa växter håller insekter och sjukdomar i schack. Vitlök hjälper mot knoppätande fåglar samt mot monilia. Plantera gräslök och vitklöver mellan träden, pepparrot, tagetes, pepparmynta, åbrodd, indiankrasse och timjan. Maskros är särskilt fördelaktig hos äpple och plommon. Renfana, vitsenap och cyklamen hjälper mot parasiter på träden. Häng upp lökringar i träden när frukten mognar, fåglarna äter då inte på frukterna.

Blommor. Blanda med kamomill, kungsljus, ringblomma, tagetes och solhatt. Blommor skyddas av lökväxter som stärker blommornas dofter. Det är effektivt att spruta kallt kaffe/svart te på blommorna om de fått bladlöss. Man kan också hälla detta på jorden intill plantorna.

Tomater. Gurkört ger tidigare tomater. Rödbladig basilika stimulerar tillväxten och smaken av tomat, i viss mån produktionen. I växthuset: Med Tagetes erecta slipper man vita flygare. Tomat tillsammans med sparris, basilika, morot, lök, persilja, salvia ger bättre tillväxt och smak. Bönor, tomat och majs ger bättre tillväxt för alla tre. Brännässlor mot mögel samtidigt som tomaterna håller längre. Med ringblomma och tagetes bättre tomatproduktion. Tomater tycker inte om kålrabbi, betor, potatis, ärtor, fänkål, jungfrun i det gröna (Nigella damascena), malört och svart valnöt.

Potatis. Bra att odla nära potatis är åkerbönor, indiankrasse, kål, pepparrot (helst i krukor eller runt potatislandet), persilja, majs, sallat, tagetes, lin, dill, ringblomma, ärtor, selleri, renfana, buskbönor, lök och äggplanta mot Coloradobaggen (behövs ej GMO), bondbönor mot bladlöss, maskros ger resistens mot sjukdomar. Följande växter bör inte odlas nära potatis: hallon, pumpa, squash, melon, tomat, gurka, vete, fruktträd och trädgårdsmålla. Solros bromsar potatisens tillväxt. Följande växter bör inte odlas året innan: ärtor, havre och korn, då finns det risk för skorv. Sojabönor året innan ger mindre skorv.

Paul Teepen är författare till boken "Ekologiska tips för dina odlingar".




Permakultur.

Spiskummin

Spiskummin är en annuell ört från östra Medelhavsområdet-Turkministan. Den blir ca 50 cm hög. Fröna har stark smak inte olik vårt kummin, och användes särskilt till att krydda ost.

Fröna förkultiveras i ordentliga krukor och utplanteras utan omskolning. Det är rådligt att börja i mars. Vid utplantering bör jorden vara 9°C varm. Det är emellertid redan i zon I osäkert om man får någon skörd. Sommaren måste vara varm och solig. Jorden skall vara lätt och varm.

Timjan

Timjan är en flerårig halvbuske med små, mörkt gröna blad och rosa till lilafärgade blommor. Den växer vild på torra kalkmarker i Medelhavsområdet ungefär som torra ljunghedar i Sverige. Timjan är en städsegrön växt och får inte skattas för hårt på sensommaren, om den skall ha chans att övervintra. Utsädet vi använder har varierande härdighet p.g.a. att härstamningen är olika. Övervintringen är alltså tvivelaktig även i zon I, men den kan odlas som annuell i upp till zon V. Timjan är i södra Sverige obligatorisk till ärtor (medan det i mellersta Sverige är mejram).

Den förkultiveras samtidigt med tomat och utplanteras när det är frostfritt. Självfallet får inte jorden vara för torr vid utplanteringen, annars bör solen steka på för fullt. För övrigt skall jorden vara lätt. Det är viktigt att pH är högt. I augusti just när de första, rosenfärgade blommorna slår ut är aromen som bäst. Busken blir litet vedaktig och spretig om den klarar sig några år, varför det inte skadar att av den anledningen förnya plantan var 2:a eller 3:e år. Den kan för ökas genom avläggare eller sticklingar också.

Salvia

Salvia är en halvbuske från Medelhavsområdet och Främre Asien, ca 60 cm hög. Bladen är ludna, grågröna och blommorna blå eller vita. Det finns flera varieteter med breda, smala eller rödaktiga blad. De med smala blad är lättast att torka. När man skördar bladen, bör man aldrig ta ända in på stammen, eftersom nya endast växer ut från mjuka stjälkar.

Vid frösådd är det lämpligt att förkultivera. Groddbarheten är inte allt för bra. Förökning med sticklingar är däremot relativt lätt. Odling utanför zon I-II är osäker. Jorden bör vara torr och lätt med högt pH, men övervintrar ibland på lera. Gamla plantor blir glesa och spretiga samt förlorar doft. En odling bör förnyas var 4:e-5:e år. Efter blomningen tuktas salvia ganska hårt. Detta ger jämna, täta plantor eller klipps ner på våren.

Rosmarin

Rosmarin är en uppskattad halvbuske från Medelhavsområdet. Det finns varieteter med höjder från miniatyr till 2 m. I vårt land normalt 25 cm. Den är städsegrön och mycket frostöm. Bladen kan plockas kontinuerligt när den etablerat sig, utan att man svälter ut den.

Odlas antingen i kruka, som sätts ut under den frostfria perioden eller som ettårig från frö, som måste förkultiveras redan i jan-feb. Den förökas lätt med sticklingar i juni. Osäker övervintring i skyddat läge zon I.

Oregano

Till släket Origanum hör flera örter: O majorona (mejram, även Majorona hortensis), O vulgare (kungsmynta), O onites, O heracleoticum (Kreta), O dictamnus osv. Mejram är en ganska lågvuxen, gråluden ört med små vita läppblommor i täta ax. I ursprungsområdet Indien-Nordafrika är den flerårig, men här är det svårt att få den till tvåårig vid inkrukning. Busken klipps av vid skörd och torkas helst innan den blommat ut för fullt. Den har mest arom då. Fröna förkultiveras och utplanteras vid jordtemp på 9°C. Örten trivs bäst på lätt jord med högt pH. Mejram växer som ung mycket dåligt i för torr, blöt eller kall jord, om vädret är uselt. Rekommenderas till zon I och möjligen II, men givetvis klarar den högre zoner. Den fryser bara bort i förtid.

Lavendel

Lavendel (Lavendula angustifolia eller officinalis)
Lavendel är en perenn städsegrön örthalvbuske från Medelhavet. Det finns många arter inom släktet från meterhög till 25 cm, men den enda som med säkerhet övervintrar är den nämnda. Lavendeln skördas när den är fullt utslagen. Blommorna får dock inte ha hunnit blekna. Klipper man av axen med långa skaft, håller man busken tätare. När stjälkarna är torra, repas blommorna av. Lavendel är mycket användbar till infattningshäckar. Man sätter 10 plantor/m.

Fröna gror sakta och måste definitivt förkultiveras. Man kan också plantera en gammal planta djupt och dela den, när grenarna får rötter (avläggning). Lämpliga zoner är I-III och i skyddat läge zon IV. Gamla plantor är ganska stryktåliga särskilt i mager jord med högt pH. Jorden bör inte gödslas, så kommer den starka angenäma doften, som alla arter har, att framträda bäst. Lerjordar föredrar den inte. Lavendel har tendens att som äldre bli spretig. Tuktas den omedelbart efter skörden, kan detta motverkas och buskarna hålls täta under många år. Skulle det inte hjälpa, klipper man ner den. Detta ger en föryngring och bör genomföras efter några år i vilket fall som helst. En sådan åtgärd vidtas på våren.

Koriander

Koriander är en förbisedd krydda, som kan användas i bröd, likör och sötsaker ("sockerpullor") och till sylta, ris och fiskdesserter. Den ettåriga örten härstammar från främre Asien. Den har en oangenäm doft av bärfis. (Namnet kommer av latinets lus.) Fröna (egentiligen frukter med frö inneslutna) har en sötaktig, fin doft, som förbättras med åren. Blommorna är vita till svagt rosa. Den sås på friland i zon I-III med ett radavstånd på 40 cm. Normalt bör den bli färdig till augusti. Andra växter bör inte skugga den utan en solig, torr plats är lämpligare. Förhållandena är knappast kritiska. När det närmar sig skördetid bör den passas noga, eftersom frukterna släpps oberäkneligt och ojämnt.

Rysk Dragon

Dragon är en meterhög ört från Ryssland, Sibirien och västra Nordamerika. Den ryska varianten är doftlös. En förädlad variant, kallad fransk med mild fin kryddoft är mindre (1/2 m) och finbladigare. Det är den franska som odlas. Låter man bladen ligga i ättika (helst vinättika) eller vinäger får man den välkända dragonformen av dessa, som man i Frankrike t.o.m. lär räkna i årgångar. Andra användningar är till bernaisesås.

Den ryska varianten kan förökas med frö, men eftersom de är mycket små bör man så under kontrollerade förhållanden, d.v.s. förkultivering. Den franska varianten blommar knappast utan förökas med rotsticklingar fram till juni. Örten fryser ner varje vinter, men den är mycket lättodlad och tålig. Klarar t.o.m. zon V, men den bör täckas vid stark och ihärdig kyla. Jorden skall vara väldränerad. Sol och högt pH lockar fram smaken. Den blir dessutom starkare om den plockas (bladen) och inte tillåts att bli hög. Rötterna måste ha god plats. Dragon har en tendens att "vandra över gänserna", d.v.s. den bildar rotsticklingar, som löper iväg. Om man inte stänger in örten med barriärer i jorden, måste man varje år tukta den.

Gurkört

Gurkörten är en ettårig, kraftig men graciöst växande ört troligen hemmahörande i Nordvästafrika. Den har blå blommor, som är mycket uppskattade av bin och humlor, från början av juli till frosten kommer. Örten har en svag doft av gurka, och om man lägger unga blad i en sval sommardryck, smakar den friskt gurka. Bladen kan stuvas som spenat. Gurkört förhöjer smaken hos kokt kål. Gurkört har en hårig (närmast stickig) täckning, som på känslig hud kan framkalla nässelfeber.

Man sår gurkört på friland och den självsår sig rikligt i fortsättningen. Den kräver fri omkrets på ca 50 cm. Lämplig att odla i zon I-III. Lätt att odla och trivs i vanlig trädgårdsjord men liksom gurka har den ett stort fuktbehov.

Johannesört Äkta

Äkta johannesört skall ej förväxlas med fyrkantig johannesört (H. macudatum). H.p. har spetsiga foderblad. Prickarna är samlade mot kanterna. Bladen är smalare och har ljusa runda fläckar. Stjälken är upprätt, grenad upptill och har två längsgående lister. Den buskiga örten har en terpentinliknande doft och påträffas vanligen på torr stenig jord. Förr hade den medicinsk användning till sår. Ett oljeextrakt användes till mag- och tarmåkommor. Akta johannesört utgör kryddan i den danska perikonsnapsen. Man plockar då kronbladen på knoppar just färdiga att slå ut och när dagens värme börjat lägga sig. Knopparna får inte plockas för hand utan använd en bordsax och låt dem falla i en korg eller dylikt. För 37 cl essens behövs ca 700 knoppar, som således läggs i sprit utan beröring med händerna. Efter tre dygn silas knopparna av och essensen är färdig. Blandningsförhållandet 1 del essens och 2 delar brännvin kan vara lämpligt. Färgen är vackert röd.

Citronmeliss

Citronmeliss eller hjärtansfröjd är en flerårig ört från södra Europa. Bladen skördas före blomningen och används till sallader, där de ger citronsmak. Fröna är mycket små och har dålig groddbarhet. Förkultivering är troligen enda möjligheten att få några plantor. Ett bättre sätt är att dela en äldre planta, som rotar sig lätt. Den vill ha lätt och kalkrik jord. Det är en 60 cm hög buske, som fryser ner varje vinter men kommer igen åtminstone i zon I-II och i skyddade lägen zon III. Barvintrar med regn och rusk har den svårare att klara än stränga snövintrar, även i skyddade lägen i zon I. Efter 4-5 år bör den förnyas eller omplanteras. Första året blommar den sällan.

Bockhornsklöver

Bockhornsklöver (Trigonella foenumgreceum)
Bokhornsklöver är ofta använd till groddar, men fröna är aromrika och används som krydda vid matlagning. Det är en ärtväxt, ca 1/2 m hög med rund stjälk med få grenar. Blommorna är gulvita och de bruna mogna fröna sitter i små skidor. Förr ansågs den ha stärkande egenskaper och användes för bronkitis och tuberkulos. Mognar normalt i zon I-III, men i den övre zonen bör läget vara gynnsamt.

Basilika

Basilikan är en härlig krydda och mycket använd i Medelhavsområdet men sällsynt här. Det finns fler arter t.ex. O. basilicum, O. minimum, som kultiverats. Den förra är vanligast och det finns en rödaktig variant. Det är bladen som används, och de kan plockas så fort plantan etablerat sig. Bladen kan även torkas eller frysas. Basilika används till främst tomaträtter, men några anser att pepparsmaken framträder bäst ihop med persilja och kyndel. Vid tillredning tillsätts kryddan så sent som möjligt eftersom smakessenserna är mycket flyktiga. Detta gäller i synnerhet basilika. Örten kommer ursprungligen från Ostasien och är där perenn, men här måste den inkrukas under vintern. Den tål knappt 0°C och är den som först fryser på hösten.

Basilikan förkultiveras samtidigt med tomat. Så fröna i en kruka (ca 13 cm:s diameter) så att man slipper omskolning. Groddbarheten är normalt bra men groddtiden 10-14 dygn. Utplanteringen vid jordtemperaturen 9°C. Zon I och gynnsamt läge är den naturliga växtplatsen. Jorden får inte vara för lätt utan bör ha god fuktighet. Eftersom den är tropisk, vill den ha hög luft fuktighet, varför det lönar sig att duscha den regelbundet. Plantan blir 20-30 cm hög. Samplantering med tomat rekommenderas.

Kvanne

Angelika eller kvanne är ursprungligen en läkeört, som munkarna under medeltiden förde med sig från Norden (!) till medelhavsländerna. Idag används den till likörer och vissa såser, men det är för specialister. En gång var det en obligatorisk ört i Nordens örtagård (redan på vikingatid), men det är numera örtens yttre form, som utgör odlingsvärdet.

Den självsår sig lätt, men fröna förlorar snabbt sin groddbarhet. Örten är bienell. Första året blir den endast en bladbuske, som på god jord kan bli 1/2 m hög. Andra året kan den bli upp till 2 m och ser ut som ett jättehundkex. Kvanne är härdig i zon VII och kommer i södra Sverige mycket tidigt andra året. Jorden bör vara lätt, väldränerad med högt pH. Om man vill ha självsådd skall jorden vara fuktig när fröna faller, så att de hinner gro innan grokraften går ur. Det är frågan om dagar.

tobakshistoria grundl. intro. 2 yh poäng

Tobaken odlades först i Centralamerika, och är uppkallad efter den karibiska ön Tobago. Spanjorerna var först med att tillverka cigarrer i Europa. Tillverkningen startade 1676. Att röka ansågs förr i tiden fint i många kretsar, och dessutom användes tobaken som läkemedel.

Sverige

Under 1600-talet rökte man ur brända lerpipor. 1724 påbjöd Fredrik I tobaksodling i hela Sverige. 1760 fanns det tobaksodlingar i 72 rikssvenska och 12 finlandssvenska städer.

På 1700-talet blev det också mode bland adeln att snusa i näsan. Omkring år 1810 förändrades den vanan i Sverige. I stället för att snusa i näsan, lade man in en prilla under läppen. Det är än idag vanligare i Sverige än i de flesta andra länder. Det första rikstäckande snusmärket var Ljunglöfs Ettan (1822). Portionssnus introducerades 1974 med märket Tre Ankare. Sedan 1814 har cigarrer tillverkats i Göteborg.

I Sverige har man odlat tobak under lång tid. Det var en lönsam och gillad sysselsättning. Successivt har odlingen minskat. Från 2000 till 2001 odlades de sista större odlingarna i Sverige av Kungssnus för exklusiv snustillverkning, idag finns ingen industriell lönsam verksam odling.
Tobaken odlades först i Centralamerika, och är uppkallad efter den karibiska ön Tobago. Spanjorerna var först med att tillverka cigarrer i Europa. Tillverkningen startade 1676. Att röka ansågs förr i tiden fint i många kretsar, och dessutom användes tobaken som läkemedel.

Sverige

Under 1600-talet rökte man ur brända lerpipor. 1724 påbjöd Fredrik I tobaksodling i hela Sverige. 1760 fanns det tobaksodlingar i 72 rikssvenska och 12 finlandssvenska städer.

På 1700-talet blev det också mode bland adeln att snusa i näsan. Omkring år 1810 förändrades den vanan i Sverige. I stället för att snusa i näsan, lade man in en prilla under läppen. Det är än idag vanligare i Sverige än i de flesta andra länder. Det första rikstäckande snusmärket var Ljunglöfs Ettan (1822). Portionssnus introducerades 1974 med märket Tre Ankare. Sedan 1814 har cigarrer tillverkats i Göteborg.

I Sverige har man odlat tobak under lång tid. Det var en lönsam och gillad sysselsättning. Successivt har odlingen minskat. Från 2000 till 2001 odlades de sista större odlingarna i Sverige av Kungssnus för exklusiv snustillverkning, idag finns ingen industriell lönsam verksam odling.
Tobaken odlades först i Centralamerika, och är uppkallad efter den karibiska ön Tobago. Spanjorerna var först med att tillverka cigarrer i Europa. Tillverkningen startade 1676. Att röka ansågs förr i tiden fint i många kretsar, och dessutom användes tobaken som läkemedel.

Sverige

Under 1600-talet rökte man ur brända lerpipor. 1724 påbjöd Fredrik I tobaksodling i hela Sverige. 1760 fanns det tobaksodlingar i 72 rikssvenska och 12 finlandssvenska städer.

På 1700-talet blev det också mode bland adeln att snusa i näsan. Omkring år 1810 förändrades den vanan i Sverige. I stället för att snusa i näsan, lade man in en prilla under läppen. Det är än idag vanligare i Sverige än i de flesta andra länder. Det första rikstäckande snusmärket var Ljunglöfs Ettan (1822). Portionssnus introducerades 1974 med märket Tre Ankare. Sedan 1814 har cigarrer tillverkats i Göteborg.

I Sverige har man odlat tobak under lång tid. Det var en lönsam och gillad sysselsättning. Successivt har odlingen minskat. Från 2000 till 2001 odlades de sista större odlingarna i Sverige av Kungssnus för exklusiv snustillverkning, idag finns ingen industriell lönsam verksam odling.

Från Möllan till myllan

Ett år sedan jag satte min första potatis. En handfull trädgårdsböcker och tidningar senare känns det som ett under att det alls dök upp några knölar. Men det är ju det som är kärnan - alla kan odla.

När jag samlade vinyl på möllan, då ägnade jag ju mig också åt odling.
Jag skötte om dem, köpte skyddsplast åt dem på samma sätt som jag nu köper täckväv åt plantor.

Jag pysslade om min LP odling och läste om varje plantas historia och grävde fram obskyra fakta för att ge näring åt mitt intresse.

Bilderna visar bla små tobaksplantor som snart ska sättas ut på friland där de hör hemma. Det är kemikalierna som ska beskattas bort inte de sköna växterna. Ekologisk tobak är vad jag ska odla och som jag kommer att följa som en röd tråd i den här trädgårdsdagboken. jag ska göra mitt bästa för att samla information om hur man ska lyckas att odla tobak i Skåne.

Många vet dock inte att man odlade tobacco i sverige till så sent som till 2001 för svensk snustillverknin.